Det har gått så länge sen sist jag skrivit, men alla förstår nog att det är inte lätt att skriva om det här. Det kräver så mycket styrka. Här kommer nu pappas och mammas blomstervärs, min blomstervärs och mitt minnestal till Joni, som jag läste på hans minnesstund.

Pappas och mammas text:

Jag gick för att bli en ängel,
Men varje morgon önskar jag er god morgon
och skriver det på den blåa himmelen.
När det blir kväll, ägnar jag en bön för mina kära.
Och under månen och stjärnbältet
Önskar jag mina kära god natt.

Min text:

Jag viskar ömt dom orden, dom vackraste jag vet.
Du var mitt allt på jorden och i all evighet.

Minnestalet:

Tack för att ni kommit med oss för att ledsaga Joni till himmelen.
Jag vill nu berätta om känslorna som min kära lillebror väcker i mig.
Jag har aldrig varit så stolt över någon annan än jag varit över Joni. Det har alltid varit en stor glädje för mig att berätta om min lillebror för andra.
Vi har alltid varit väldigt nära och viktiga för varandra. Nu känner jag att hälften av mig är borta och jag har det svårt att förstå mig alls på hela saken.
Ändå finner jag tröst i dom kära varma minnen vi har tillsammans. Vi har skrattat och gråtit och skrattat igen, tillsammans har vi klarat oss genom allt.
Dom minnerna och Joni finns i mitt hjärta för alltid.
Mitt i sorgen värmer det mig att höra att ni känner Joni likadan som jag gör. Han är snäll, glad, omtänksam, hjälpsam och pålitlig. Jag har alltså den bästa lillebror man kan få. Det är många som säger att det är något speciellt med Joni, så har även jag alltid känt. Jag har inte vetat vad det där speciella är, men nu tror jag att jag har ett svar.
Jag fick i nästan 16 år låna en ängel som bror.

Det här inlägget har djöjt, jag har samlat mod för att skriva den. Den här kommer nog vara den svåraste av alla. Jag har länge vetat vad jag vill skriva men har inte vågat förrän nu.

Dagen började med att familjen, släkten och några vänner samlades vid kapellet, det var vid 8 tiden på morgonen. Du skulle hem en sista gång.

Kistan lyftes till bilen, mamma åkte med dig, efter er körde jag och pappa med morbror. Sen efter oss följde alla i sin ordning. Vi körde genom Kuivakangas, stannade vid farmors hus en minut och satt tysta, flaggan i halvstång. Vi valde det här för att när du åkte moped in till Övertorneå körde du stora vägen, men jag vet att alltid när du skulle hem, körde du förbi farmors hus för att se om hon var hemma. Färden kändes som en evighet, visst vi körde sakta, men det var så otroligt tungt att se på kistan i bilen framför sig.

Hemma hade vi gjort i ordning en plats för dig, en lövsal under tallarna, som vi dekorerade med rönnkvistar och bär och några silvriga fjärilar. Vi ville inte ha en vanlig som man brukar göra av tall- eller grankvistar, det kändes kallt och gammalt. Vi tänkte att du är mycket yngre än vad man brukar vara när man begravs, så det kändes bättre med något varmare dekoration. Där fick alla gå in till dig och säga vad man ville eller bara stå tyst ett tag och tänka, jag minns att jag var till dig minst 5 gånger, jag hade så mycket att säga till dig. Innan vi åkte till kyrkan, stod alla tysta på gården och lyssnade ”Teinienkeli” av Rauli Badding Somerjoki. (Tonårsängeln)

Vi körde sakta till kyrkan, lite före tolv var vi framme och du bars in. Jag ordnade blommorna med Siw från blomsteraffären, så att dom var i rätt ordning när folk skulle fram och läsa sin.

Jag har nog aldrig varit på en sån fin och varm begravning, fast det var det jobbigaste man någonsin varit med om, hade man en lugn varm känsla under hela gudstjänsten. Efteråt har även alla släktingar berättat hur mycket dom tyckte om begravningen, att den var unik och ovanlig, precis som jag kände varm och lugn. Stefan Aro pratade så fint om dig, fast han hade det svårt, har aldrig sett en präst ha det så tungt att genomföra en begravning. Han pratade både finska och svenska, så alla verkligen förstod va han ville säga om dig. Psalmerna var valda så att dom alla fanns både på svenska och finska och bara sådana som var bekanta för dig.

Vi, mamma, pappa och jag gick fram först för att läsa våra blommor, Stefan läste mammas och pappas, versen var ganska lång, så dom orkade inte själva läsa den, sen var det min tur, jag klarade den, på båda språk, vet inte om alla hörde va jag sa men den berättade kort och fint vad jag känner för dig. (Jag skriver verserna i ett separat inlägg, samt mitt minnestal för dig)

Jag minns inte riktigt i vilken ordning allt gick, man var så chockad och grät för det mesta, och försökte bara koncentrera sig på Stefans tal och jag hade stress över att allt gick rätt till. Ja du vet, jag kan inte tappa kontrollen, allt måste vara rätt!

Här vill jag tacka Saana både från mig och mamma och pappa. Saana sjöng en låt till Joni, Rakkauden haudalla (Vid kärlekens grav) av Juice Leskinen. Jag förstår inte hur du klarade av det så fint! Joni sa efter eran skolavslutning att han tyckte det var fint när du sjöng den i Svanstein kyrka, att det var en fin låt och du sjöng den så bra. Kan inte annat än att hålla med han, har allt på film från skolavslutningen och vi har sett på den ofta. Den låten passade så bra just på brorsans minnesgudtjänst, vi skulle ju begrava våran kära Joni. Ett varmt tack till dig lilla älskling, du gjorde det så speciellt.

Efter kyrkan skulle du till kyrkogården, vi hade valt Skogskyrkogården som jag berättat tidigare. Alla från kyrkan följde med. Där sänktes du ner, kändes som att jag kvävs när som helst. Sen lämnade man sina blommor vid graven och stod tyst en stund där bredvid. Kände att jag hade lika bra kunnat hoppa ner i graven med dig, ville inte att du skulle vara ensam där, och vi skulle alltid vara tillsammans du och jag… förstår inte alls…

Alla dina klasskompisar var med, varenda en kastade ner en röd ros till dig, det var otroligt vackert.

Vi sjöng en psalm och till sist kastade jag ner sand från gården hemma. Vi kände att det är bra att när du begravs så är den första sanden hemifrån, ditt hem som du älskade så mycket. Mamma och pappa höll i mig på var sin sida, så vi gjorde det tillsammans.

Efter det åkte alla till minnesstunden på Kuivakangas Folketshus, vi valde det istället för församlingshemmet för vi har hyrt Folketshus ibland när vi bakat rågbröd osv. Vi hade alltid så kul där, minns att dom hade ett pingisbord, vi kunde spela i timmar och skratta åt varann när andra bakade. Sen så har inte Korva egen Folketshus, vi tillhör Kuivakangas istället, det kändes att det är nära hem också. Till dukningen användes dock Korvas egen byaporslin, det är klart vi skulle ha den som en symbol för var vi bor.

Kvällen innan hade vi varit där och förberett allt, fixat alla bord på sin plats och dukat klart. Blommorna på bordsdekorationerna hade jag valt, det var meningen att jag gör dom själv, men jag höll på med smörgåstårtan så jag hann aldrig, moster Tuija och min gudmor Jaana hjälpte till och gjorde i ordning dom. Jag vet inte riktigt vad var och en gjorde, men jag vet att alla gjorde nåt och jag tackar varmt för det. Utan er hjälp hade vi nog aldrig blivit klara.

Stämningen lättade lite på minnesstunden, Stefan höll ett fint tal, han berättade om dig och din klass, hur du hade varit på konfirmationen sommaren innan och hur han upplevde dig som person, det var ett väldigt vackert tal. Den höll han på svenska och jag översatte till finska, det var inte lätt men vi klarade det fint ändå.

På ett bord hade vi framme din bild, två vita långa ljus och blåa rosor (dina favoriter) och så hade vi även framme en digital fotoram med massa bilder på dig, från sen du föddes till den sista som var tagen på Övertorneå cruising fyra dagar innan du somnade in, alla fick gå fram och se på bilderna i lugn o ro och tänka på dig. Vi fick även en minnesbok från skolan, där hade nästan alla elever och lärare från Svanstein skrivit nåt fint till dig, boken gick runt bland alla och var och en fick skriva en hälsning till dig. Boken börjar med en bild på dig som Maija tagit på skolavslutningen. Jag tycker om boken, har läst genom den flera gånger, det värmer att få läsa alla fina hälsningar.

Jag höll ett tal om dig, det var så svårt, jag skakade och grät, men försökte hålla mig tuff och klarade av att läsa genom den på båda språken. Jag minns när vi började planera din begravning, så sa jag åt mamma och pappa att jag måste hålla ett tal, för den måste vara på finska och svenska, så det måste vara jag som håller den. Jag funderade länge vad jag skulle säga om dig, inte för att det var svårt att komma på nåt, jag hade nog pratat fast i 10 timmar om hur underbar du är. Det svåra var att få med det viktiga, få det att låta bra och inte för långt, för den skulle ju vara 2 gånger. Men sen en dag i bilen, jag minns att vi var på väg till Öjebyn för jag och mamma skulle tatuera oss, då kom det, allt var rätt och sen när vi kom hem så skrev jag upp allt. Efter talet lyssnade vi en låt, samma som vi hade lyssnat på hemma, men nu var den på engelska, originalet Teenangel av Mark Dinning.

Efter talet och låten blev allt för mycket, jag skakade och kände att jag får panik, jag satt säkert en 40 minuter i hallen bakom köket och försökte samla mig.

Jag har räknat lite grovt att det var över 60 personer som kom och tog farväl av dig, det fanns många som jag inte alls kände, en del kunde inte komma och hade skickat blommor, men sammanlagt mindes närmare 100 personer dig. Det känns bra men inget ovanligt, jag vet att folk tyckte om dig, jag har hört att du var väldigt snäll, rolig och omtänksam, precis som jag känner dig, jag kan inget annat än att vara stolt över dig, varje människa som jag har pratat med, har bara berättat fina, varma saker om dig.

Jag vill tacka speciellt Stefan Aro för ditt trygga och varma sätt att vara och för dom vackra orden om Joni, du gjorde det hela mycket enklare för oss. Tackar även av hela mitt hjärta Maritta Sandqvist från begravningsbyrån, du är helt underbar, du ordnade allt så fint, med respekt och stor kärlek. Du såg till att gjordes så att det kändes ”Det här är precis som Joni vill ha det”. Sen även tackar jag Mellankiipijät Ry scouterna med ledning av Aija Koskinen, ni tog hand om serveringen och kokade tom. kaffet med en riktig kaffepanna på det gamla sättet, så som Joni älskade att dricka sitt kaffe. Otroligt duktiga och fina människor, ni såg till att vi behövde inte oroa oss för nåt på minnesstunden, tack för allt.

Det var en lång, jobbig dag, men samtidigt varm och fin. Jag känner att vi lyckades bra, jag tror att så hade du velat ha det.

Jag måste säga att jag hade velat slippa uppleva den dagen helt, har alltid tänkt att jag dör före dig, jag är äldre och sjuk, kan inte förstå att du som är mycket yngre och helt frisk skulle bort före mig, men det är så dom säger, dom bästa tas bort först.

Här emellan var också din födelsedag, du fyllde 16. Den dagen var jätte jobbig, allt kändes så hopplöst. Du och pappa är födda samma dag, 18 augusti. Han hade nog än ännu svårare dag än vi andra. Ni har trots allt firat eran födelsedag tillsammans i 15 år. Vi tänkte först att det får bara bli en dålig dag med alla andra dagar, men sen kom vi på att du hade velat fira födelsedagen. Det var ingen glad stämmning, vi grät bara för det mesta. Men vi köpte en glasstårta som du tycker om och släkten kom på besök. Mina gudföräldrar var också här då, tur. Dom har varit till så stor stöd under den här tiden att jag kan inte annat än tacka av hela mitt hjärta. Våra familjer har så fina minnen tillsammans, skönt att dom finns kvar.

Du kom tillbaka till Övertorneå den 26 augusti nångång på eftermiddagen.

Nästa dag den 27 augusti, exakt en månad efter att du somnade in, fick vi se dig för sista gången.Vi samlades utanför vårdcentralen, alla som nu kunde komma. Maritta kom med kistan från Finland.

Vi var mamma, pappa, jag, farmor, farbror, faster, Serena, Henrik, fasters man och Ritva. Sedan Maritta och Tiina från begravningsbyrån och Maire sjuksköterskan från vårdcentralen. Vi gav dina kläder och smycken till Maritta, dom fixade allt, medans vi väntade utanför. Sedan kom Maritta och bad oss komma in. Mamma gick först med farbror, jag stannade ute med pappa och dom andra, farmor gick också in. Jag och pappa funderade på om vi vågar se på dig. Jag var livrädd. Men sen kom farbror och sa åt oss vi måste komma, jag frågade även mamma vad hon tyckte, jag ville se dig, men var rädd fortvarande. Hon tyckte att det gick bra.

Vi gick in med pappa samtidigt. Jag glömde bort allt annat när jag såg dig, jag minns inte ens vilka var där inne hos dig, jag såg bara dig. Du låg och sov i kistan, så fridfullt, lika fin som alltid. Min vackra bror, min ängel. Jag pratade med dig, som ingen annan hade varit i rummet, jag koncentrerade mig bara på dig och var helt omedveten om vad dom andra gjorde eller sa.

Du hade dina favoritjeans, den nya fina skjortan och dina favoritskor, halsbandet med finska lejonet och den nya fina kepsen la vi på din axel. I din ficka la mamma ditt mopedkort, foton på oss alla och alla släktingar som var viktiga för dig och ett morrhår från Klumpen. Sedan fick du med dig även en kopia på din lönebesked, du fick aldrig göra nåt roligt med dina pengar från sommarjobbet, dom kom samma dag du somnade in. Vi gjorde det för att du av någon anledning skämtade om att du skulle köpa får för alla pengar. Så vi tänkte att dom vackraste fåren finns ju i himmelen, du kan ju köpa fåren där när du inte hann göra det här på jorden. Allt det här känns viktigt, vi tänkte att du hade velat ha med dig dom här sakerna så det fick bli så.

Jag smekte ditt mjuka hår, dina kinder, som var lite röda, som att du hade bastat nyss. Du såg så lugn ut när du sov att jag vet att du har det bra. Men än väntade jag på att du skulle vakna, jag ville bara ta dig hem. Det såg ut som att du bara sov helt vanligt och jag hade så svårt att acceptera att från den sömnen du sov gick det inte att väcka dig hur mycket jag än ville det.

Vi sjöng en psalm och alla fick ta en sista farväl. Serena och Henrik fick inte se dig. Det förstår man ju, Serena är bara 5 år, hon har svårt att förstå att du är borta, mycket svårare än vi vuxna har det. Det hade varit för mycket för henne. Det är nästan omöjligt att ge henne en förklaring som hon är nöjd med, det går knappt att förklara åt henne. Och Henrik är så liten att han hade inte förstått alls, varför du är där, han hade nog försökt väcka dig, precis som jag ville göra. Serena har pratat med mig flera ggr om dig, hon är så ledsen när du inte spelar fotboll med henne nå mer, och sen undrade hon om du hör henne och ser henne från himmelen. Jag berättade att Joni ser henne hela tiden, han hör allt Serena säger och vakar över henne. Då var hon ganska nöjd, men hon tyckte det var ändå orättvist. Och det är ju det, inget är mer orättvist än att du är borta. Henrik såg på ditt foto på julafton. Han pekade på den, såg på mig och mumlade något. Det var som att han frågade var hans gudfar är. Han vet att du är borta och saknar dig, man såg det tydligt på hans reaktion med fotot. Men åt han går det inte att förklara alls, inte än, han är för liten.

Nu tappade jag bort mig lite, men tycker att det jag berättade hör till saken. Jag stannade hos dig sist med mamma och pappa, vi tog ett sista farväl tillsammans. Sen minns jag inte om pappa kom ut med mig, men jag gick ut för jag ville inte se när dom stänger kistan, det kändes för tungt. Jag hade nyss sett att du sover fridfullt och ville bevara den synen. Men sen när det var dags att lyfta dig till bilen, ville jag bära. Det var som att jag såg till att allt går rätt till, jag var bara tvungen. Vi körde dig till kapellet vid kyrkan, samtidigt spelade dom klockor. Jag fick sitta i bilen med dig, Maritta körde. Vi hade bestämt att jag fick åka den dagen, mamma skulle åka sen när det var begravning, det är ju så det går rätt till. Framme vid kapellet hade vi en tyst stund, vi stod runt om kring dig vid bilen och lyssnade på klockorna. Det tog länge, men jag kände att dom hade fått spela ännu längre, jag ville inte lämna dig på kapellet, jag var inte färdig, men man var tvungen. Vi bar in dig och sa nåt, jag tror jag sa ”vi ses” eller nåt liknande. På kvällen var vi och tände ljus utanför och stod där ett tag, helt tysta. Magnus och Ritva hade också varit och tänt ett ljus till dig. Vi var dit varje kväll, tills det var dags för din begravning, man kunde inte låta bli, på något sätt var det en tröst att veta att du var där, bara dörren skiljde oss åt. Vi tände ett ljus varje kväll och var bara tysta, vi tänkte på dig.

På nåt sätt kändes det bra att du äntligen var hemma, du var nära och inte 100mil bort, men sen allt annat var bara jobbigt, jag kan inte förstå att det är ens möjligt att du är borta, jag vill inte heller, men med tiden blir jag nog tvungen. Jag ville inte ha dig hem så här, jag ville ha dig tillbaka, levande och glad som du alltid var. Men det är en sak man måste acceptera, livet är orättvist och man får inte alltid det man vill.

Jag hoppas folk förstår vad du betyder för mig, du är allt jag har. Jag minns en dag jag pratade med någon kvinna utanför ishallen, hon ville berätta hur ledsen hon var för våran skull. Jag minns hur jag sa åt henne att jag skulle ge allt jag har om jag fick Joni tillbaka. Hon sa att visst har du det jobbigt, men dina föräldrar lider mest, tänk på dom istället. Jag håller inte riktigt med, jag vet att mamma och pappa har en stor sorg, större kan det inte bli, det är säkert det värsta i världen att förlora sitt eget barn. Men alla har en olika sorg, min är annorlunda än våra föräldrars, mamma känner annorlunda än pappa, ingen sörger likadant. Jag tänker inte påstå att jag sörger mer än någon annan, sorg går inte att mäta. Jag tror den där kvinnan vet inte hur nära syskon kan vara, det är synd. Hon förstod verkligen inte hur mycket jag älskar dig och hur nära vi är. Men sen kan ju jag vara glad att jag fått uppleva hur syskonkärlek är som bäst. Jag hade aldrig kunnat få en bättre bror eller bli lika nära med någon annan. Du är nummer 1 förevigt.

Dom första två veckorna efter din bortgång minns jag inte så mycket av. Det är bara gråtande jag kommer ihåg bäst, någon enstaka händelse därifrån har fastnat i huvudet. Inte så konstigt för vi räknade att vi sov sammanlagt 10 timmar under dom första 2 veckorna. Man ville inte sova, man vågade inte, jag var rädd att det händer nåt i sömnen och sen framförallt saknade man dig så mycket, du var den enda som fick plats i huvudet. Minnet var så dåligt att jag glömde dricka alls, mat ville man ju verkligen inte ha, men inte ens vatten gick ner. Jag fick åka till akuten en gång, jag hade torkat ut så att jag hade blåa händer, skakade och frös så att jag satt med en filt fast det var 25 grader varmt.

Samma dag du somnade in, var Astrid (mamma till din klasskompis och mammas chef) och hälsade på. Det minns jag väl. Jag förstod inte först vem det var som kom, men jag minns när hon kramade mig att det kändes bra, hon var så varm och omtänksam, trygg. Hon liknar våran mamma, väldigt mycket. Jag sa faktiskt efteråt att det var som att mamma kramade mig. Jag minns inte så bra vad vi har pratat om, gråtit mest tror jag, men hennes närvaro var lugnande.

Nästa dag kom Stefan Aro, din konfirmationspräst. Jag vet att ni kom bra överens, jag minns att du gärna gick på ”konfirmationslektioner” förra våren. Men jag hade ju verkligen inte förstått hur mycket han tyckte om dig, han berättade om lektionerna ni haft, hur du var där. Och att ni hade en egen hälsning som ni använde när ni råkade träffas på affären tex. Jag måste säga att jag har inte gillat präster, jag har alltid varit lite rädd för dom, men Stefan behöver man inte vara rädd för, man kan vara precis som man är i hans sällskap. Han har hälsat på oss flera ggr senare också. Det känns alltid bra när man vet att han kommer, och sen när han åkt är man helt lugn resten av dagen. Hoppas han aldrig slutar att hälsa på hos oss.

Samtidigt kom även Magnus och Ritva. Jag såg på dom hur ont det gjorde, nästan lika ont som det gjorde i oss. Men det är inte alls konstigt, du och Magnus har varit bästa vänner i flera år, ni känner varandra så bra. Jag förstår väl varför ni är bästa vänner, ni är båda lugna, snälla, omtänksamma och glada. Otroligt fina killar båda två. Vi är så glada över att få känna Magnus och Ritva, dom har varit en stor stöd i nöden. Vi har hälsat på hos varandra flera ggr. Det känns alltid bra, vi har roligt. Första gångerna var det så klart jobbigt också, man var så ledsen när man tänkte att du inte är med som förut. Men nu har man ju lugnat sig lite, och jag vet faktiskt att du är med ändå, annars skulle det inte kännas så bra. Vi ser dig inte, men du finns i våra hjärtan, på så sätt är du alltid nära. Och jag tror helt på det som Jennie skrev, du sitter där uppe på ett moln och vakar över oss.
Magnus och Ritva är två personer som jag vill ha som vänner resten av mitt liv, det hade du också haft. Så jag tycker att vi ska fortsätta med våra kaffekvällar! Ja Joni, du har fått mig att dricka kaffe…

Det värsta under dom här första veckorna var att du var borta, dom skickade dig till Umeå, för obduktion. Vilket visst är bra så att vi får veta vad det var som hände med dig. Men det räckte inte med det. Du blev skickat ännu längre bort, till Uppsala. Det tog 5 veckor innan du kom till Övertorneå igen. Under den här tiden hade vi ju fattat att vi helt enkelt måste börja planera en begravning, din begravning. Vi anlitade begravningsbyrån från Ylitornio. Och allt började med att välja ut kista åt dig…det är nog det näst värsta jag upplevt, efter att du somnade in. Men man var bara tvungen, vi tänkte på vad du tycker om och lyckades till slut. Du älskar trä och framförallt dom stora tallarna vi har på gården. Och gillar absolut inte vitt, så vi valde ut en kista gjort av massiv furu, med fina graveringar och bara lackering. Sen kom ju alla blommor och verser, var det skulle hållas osv. Sen en dag fick vi gå och välja en gravplats. Vi valde Skogskyrkogården, du gillar lugn och ro, natur och höga platser så det var inte fråga om nåt annat. Sen finns ju även där stora tallar precis som hemma.

Vi fick flytta fram begravningen en gång, för att du inte kom tillbaka. Man bara väntade att telefonen skulle ringa och dom sa att du skickas tillbaka hit. Jag väntade fortvarande på att dom ringer och berättar att du vaknat. Jag drömde också att du själv ringde och sa att du kommer hem. Men så blev det inte hur mycket jag än önskade…

Nu känner jag att det har blivit tillräckligt långt, jag orkar skriva mer, det är ganska jobbigt, man gråter mycket när man skriver sånt här. I nästa inlägg berättar jag om när du äntligen kom tillbaka och om hur det var att se dig sista gången.

God natt min kära bror!

Klockan 11.15 Livet stannade till. Du vaknade inte. Jag försökte väcka dig men det gick inte, du sov, förevigt.

Den dagen var allt bara kaos, jag fattade inte alls att du kan vara borta. Jag fattar fortvarande inte. Jag lever om den dagen om och om igen, det kommer jag nog att göra länge.

Jag förstår inte. På natten hade jag pratat med dig, du såg på tv. Du sa att snart ska du börja sova, imorn ska vi fara och bada och fiska. Men sen vaknade du inte. Jag fattade inte alls att du inte vaknar, jag trodde att du var medvetslös av nån anledning. Först när mamma o pappa sa att du kommer inte att vakna, då förstod jag.

Vi försökte klara det på nåt sätt, göra allt rätt, det kom en ambulans, polisen, läkare, präst, bårbil och alla släktingar som bara kunde. Alla ville se dig en gång till. Du sov i din säng när vi läste några böner och sjöng några psalmer, sen var vi tvungna att ta dig till kylrummet på vårdcentralen. Jag bara väntade att du vaknar, jag ville inte lämna dig där, jag ville väcka dig o ta dig hem.

Jag hamnade i chock, jag kunde inte ens gråta, först vid sju på kvällen kom det, o det räckte länge, jag skrek o grät, jag grät hela natten också och nästa dag så mycket att jag kräktes många ggr. Jag sov inte alls den natten, jag pratade och grät med mormor, ibland gick jag till mamma och pappa. Jag väntade på att någon ringer och säger att du har vaknat. Men ingen ringde.

Min enda bror är borta. Min bästa vän är borta. Vi hade så mycket planer för livet. Du är den viktigaste människan i mitt liv. Jag minns när jag för första gången fick hålla om dig, du var inte ens ett dygn gammal, jag var nästan 7 år. Jag hade väntat på dig i 9 månader. Jag ville bara att mamma ska föda fort så jag får ta hand om dig. Jag fick komma till sjukhuset och hälsa på dig. Den stunden var den lyckligaste i hela mitt liv. Vi växte tillsammans, jag minns att nu när vi var äldre så har vi skämtat om att ingen kan slå oss när vi två är tillsammans, så kändes det. Nu är du, min halva, borta, jag förstår inte hur jag ska kunna leva utan dig, jag vill inte ens, men jag måste och jag gör det för dig. Du hade aldrig gett upp, då gör inte jag det heller.

En sak är säker, jag älskar dig mer än jag älskar någon annan, med hjälp av det försöker jag klara mig. Du ger mig styrka.

                                                      
                                                            
                                              Här håller jag om dig för första gången.