Dom första två veckorna efter din bortgång minns jag inte så mycket av. Det är bara gråtande jag kommer ihåg bäst, någon enstaka händelse därifrån har fastnat i huvudet. Inte så konstigt för vi räknade att vi sov sammanlagt 10 timmar under dom första 2 veckorna. Man ville inte sova, man vågade inte, jag var rädd att det händer nåt i sömnen och sen framförallt saknade man dig så mycket, du var den enda som fick plats i huvudet. Minnet var så dåligt att jag glömde dricka alls, mat ville man ju verkligen inte ha, men inte ens vatten gick ner. Jag fick åka till akuten en gång, jag hade torkat ut så att jag hade blåa händer, skakade och frös så att jag satt med en filt fast det var 25 grader varmt.

Samma dag du somnade in, var Astrid (mamma till din klasskompis och mammas chef) och hälsade på. Det minns jag väl. Jag förstod inte först vem det var som kom, men jag minns när hon kramade mig att det kändes bra, hon var så varm och omtänksam, trygg. Hon liknar våran mamma, väldigt mycket. Jag sa faktiskt efteråt att det var som att mamma kramade mig. Jag minns inte så bra vad vi har pratat om, gråtit mest tror jag, men hennes närvaro var lugnande.

Nästa dag kom Stefan Aro, din konfirmationspräst. Jag vet att ni kom bra överens, jag minns att du gärna gick på ”konfirmationslektioner” förra våren. Men jag hade ju verkligen inte förstått hur mycket han tyckte om dig, han berättade om lektionerna ni haft, hur du var där. Och att ni hade en egen hälsning som ni använde när ni råkade träffas på affären tex. Jag måste säga att jag har inte gillat präster, jag har alltid varit lite rädd för dom, men Stefan behöver man inte vara rädd för, man kan vara precis som man är i hans sällskap. Han har hälsat på oss flera ggr senare också. Det känns alltid bra när man vet att han kommer, och sen när han åkt är man helt lugn resten av dagen. Hoppas han aldrig slutar att hälsa på hos oss.

Samtidigt kom även Magnus och Ritva. Jag såg på dom hur ont det gjorde, nästan lika ont som det gjorde i oss. Men det är inte alls konstigt, du och Magnus har varit bästa vänner i flera år, ni känner varandra så bra. Jag förstår väl varför ni är bästa vänner, ni är båda lugna, snälla, omtänksamma och glada. Otroligt fina killar båda två. Vi är så glada över att få känna Magnus och Ritva, dom har varit en stor stöd i nöden. Vi har hälsat på hos varandra flera ggr. Det känns alltid bra, vi har roligt. Första gångerna var det så klart jobbigt också, man var så ledsen när man tänkte att du inte är med som förut. Men nu har man ju lugnat sig lite, och jag vet faktiskt att du är med ändå, annars skulle det inte kännas så bra. Vi ser dig inte, men du finns i våra hjärtan, på så sätt är du alltid nära. Och jag tror helt på det som Jennie skrev, du sitter där uppe på ett moln och vakar över oss.
Magnus och Ritva är två personer som jag vill ha som vänner resten av mitt liv, det hade du också haft. Så jag tycker att vi ska fortsätta med våra kaffekvällar! Ja Joni, du har fått mig att dricka kaffe…

Det värsta under dom här första veckorna var att du var borta, dom skickade dig till Umeå, för obduktion. Vilket visst är bra så att vi får veta vad det var som hände med dig. Men det räckte inte med det. Du blev skickat ännu längre bort, till Uppsala. Det tog 5 veckor innan du kom till Övertorneå igen. Under den här tiden hade vi ju fattat att vi helt enkelt måste börja planera en begravning, din begravning. Vi anlitade begravningsbyrån från Ylitornio. Och allt började med att välja ut kista åt dig…det är nog det näst värsta jag upplevt, efter att du somnade in. Men man var bara tvungen, vi tänkte på vad du tycker om och lyckades till slut. Du älskar trä och framförallt dom stora tallarna vi har på gården. Och gillar absolut inte vitt, så vi valde ut en kista gjort av massiv furu, med fina graveringar och bara lackering. Sen kom ju alla blommor och verser, var det skulle hållas osv. Sen en dag fick vi gå och välja en gravplats. Vi valde Skogskyrkogården, du gillar lugn och ro, natur och höga platser så det var inte fråga om nåt annat. Sen finns ju även där stora tallar precis som hemma.

Vi fick flytta fram begravningen en gång, för att du inte kom tillbaka. Man bara väntade att telefonen skulle ringa och dom sa att du skickas tillbaka hit. Jag väntade fortvarande på att dom ringer och berättar att du vaknat. Jag drömde också att du själv ringde och sa att du kommer hem. Men så blev det inte hur mycket jag än önskade…

Nu känner jag att det har blivit tillräckligt långt, jag orkar skriva mer, det är ganska jobbigt, man gråter mycket när man skriver sånt här. I nästa inlägg berättar jag om när du äntligen kom tillbaka och om hur det var att se dig sista gången.

God natt min kära bror!