Klockan 11.15 Livet stannade till. Du vaknade inte. Jag försökte väcka dig men det gick inte, du sov, förevigt.

Den dagen var allt bara kaos, jag fattade inte alls att du kan vara borta. Jag fattar fortvarande inte. Jag lever om den dagen om och om igen, det kommer jag nog att göra länge.

Jag förstår inte. På natten hade jag pratat med dig, du såg på tv. Du sa att snart ska du börja sova, imorn ska vi fara och bada och fiska. Men sen vaknade du inte. Jag fattade inte alls att du inte vaknar, jag trodde att du var medvetslös av nån anledning. Först när mamma o pappa sa att du kommer inte att vakna, då förstod jag.

Vi försökte klara det på nåt sätt, göra allt rätt, det kom en ambulans, polisen, läkare, präst, bårbil och alla släktingar som bara kunde. Alla ville se dig en gång till. Du sov i din säng när vi läste några böner och sjöng några psalmer, sen var vi tvungna att ta dig till kylrummet på vårdcentralen. Jag bara väntade att du vaknar, jag ville inte lämna dig där, jag ville väcka dig o ta dig hem.

Jag hamnade i chock, jag kunde inte ens gråta, först vid sju på kvällen kom det, o det räckte länge, jag skrek o grät, jag grät hela natten också och nästa dag så mycket att jag kräktes många ggr. Jag sov inte alls den natten, jag pratade och grät med mormor, ibland gick jag till mamma och pappa. Jag väntade på att någon ringer och säger att du har vaknat. Men ingen ringde.

Min enda bror är borta. Min bästa vän är borta. Vi hade så mycket planer för livet. Du är den viktigaste människan i mitt liv. Jag minns när jag för första gången fick hålla om dig, du var inte ens ett dygn gammal, jag var nästan 7 år. Jag hade väntat på dig i 9 månader. Jag ville bara att mamma ska föda fort så jag får ta hand om dig. Jag fick komma till sjukhuset och hälsa på dig. Den stunden var den lyckligaste i hela mitt liv. Vi växte tillsammans, jag minns att nu när vi var äldre så har vi skämtat om att ingen kan slå oss när vi två är tillsammans, så kändes det. Nu är du, min halva, borta, jag förstår inte hur jag ska kunna leva utan dig, jag vill inte ens, men jag måste och jag gör det för dig. Du hade aldrig gett upp, då gör inte jag det heller.

En sak är säker, jag älskar dig mer än jag älskar någon annan, med hjälp av det försöker jag klara mig. Du ger mig styrka.

                                                      
                                                            
                                              Här håller jag om dig för första gången.