Det här inlägget har djöjt, jag har samlat mod för att skriva den. Den här kommer nog vara den svåraste av alla. Jag har länge vetat vad jag vill skriva men har inte vågat förrän nu.

Dagen började med att familjen, släkten och några vänner samlades vid kapellet, det var vid 8 tiden på morgonen. Du skulle hem en sista gång.

Kistan lyftes till bilen, mamma åkte med dig, efter er körde jag och pappa med morbror. Sen efter oss följde alla i sin ordning. Vi körde genom Kuivakangas, stannade vid farmors hus en minut och satt tysta, flaggan i halvstång. Vi valde det här för att när du åkte moped in till Övertorneå körde du stora vägen, men jag vet att alltid när du skulle hem, körde du förbi farmors hus för att se om hon var hemma. Färden kändes som en evighet, visst vi körde sakta, men det var så otroligt tungt att se på kistan i bilen framför sig.

Hemma hade vi gjort i ordning en plats för dig, en lövsal under tallarna, som vi dekorerade med rönnkvistar och bär och några silvriga fjärilar. Vi ville inte ha en vanlig som man brukar göra av tall- eller grankvistar, det kändes kallt och gammalt. Vi tänkte att du är mycket yngre än vad man brukar vara när man begravs, så det kändes bättre med något varmare dekoration. Där fick alla gå in till dig och säga vad man ville eller bara stå tyst ett tag och tänka, jag minns att jag var till dig minst 5 gånger, jag hade så mycket att säga till dig. Innan vi åkte till kyrkan, stod alla tysta på gården och lyssnade ”Teinienkeli” av Rauli Badding Somerjoki. (Tonårsängeln)

Vi körde sakta till kyrkan, lite före tolv var vi framme och du bars in. Jag ordnade blommorna med Siw från blomsteraffären, så att dom var i rätt ordning när folk skulle fram och läsa sin.

Jag har nog aldrig varit på en sån fin och varm begravning, fast det var det jobbigaste man någonsin varit med om, hade man en lugn varm känsla under hela gudstjänsten. Efteråt har även alla släktingar berättat hur mycket dom tyckte om begravningen, att den var unik och ovanlig, precis som jag kände varm och lugn. Stefan Aro pratade så fint om dig, fast han hade det svårt, har aldrig sett en präst ha det så tungt att genomföra en begravning. Han pratade både finska och svenska, så alla verkligen förstod va han ville säga om dig. Psalmerna var valda så att dom alla fanns både på svenska och finska och bara sådana som var bekanta för dig.

Vi, mamma, pappa och jag gick fram först för att läsa våra blommor, Stefan läste mammas och pappas, versen var ganska lång, så dom orkade inte själva läsa den, sen var det min tur, jag klarade den, på båda språk, vet inte om alla hörde va jag sa men den berättade kort och fint vad jag känner för dig. (Jag skriver verserna i ett separat inlägg, samt mitt minnestal för dig)

Jag minns inte riktigt i vilken ordning allt gick, man var så chockad och grät för det mesta, och försökte bara koncentrera sig på Stefans tal och jag hade stress över att allt gick rätt till. Ja du vet, jag kan inte tappa kontrollen, allt måste vara rätt!

Här vill jag tacka Saana både från mig och mamma och pappa. Saana sjöng en låt till Joni, Rakkauden haudalla (Vid kärlekens grav) av Juice Leskinen. Jag förstår inte hur du klarade av det så fint! Joni sa efter eran skolavslutning att han tyckte det var fint när du sjöng den i Svanstein kyrka, att det var en fin låt och du sjöng den så bra. Kan inte annat än att hålla med han, har allt på film från skolavslutningen och vi har sett på den ofta. Den låten passade så bra just på brorsans minnesgudtjänst, vi skulle ju begrava våran kära Joni. Ett varmt tack till dig lilla älskling, du gjorde det så speciellt.

Efter kyrkan skulle du till kyrkogården, vi hade valt Skogskyrkogården som jag berättat tidigare. Alla från kyrkan följde med. Där sänktes du ner, kändes som att jag kvävs när som helst. Sen lämnade man sina blommor vid graven och stod tyst en stund där bredvid. Kände att jag hade lika bra kunnat hoppa ner i graven med dig, ville inte att du skulle vara ensam där, och vi skulle alltid vara tillsammans du och jag… förstår inte alls…

Alla dina klasskompisar var med, varenda en kastade ner en röd ros till dig, det var otroligt vackert.

Vi sjöng en psalm och till sist kastade jag ner sand från gården hemma. Vi kände att det är bra att när du begravs så är den första sanden hemifrån, ditt hem som du älskade så mycket. Mamma och pappa höll i mig på var sin sida, så vi gjorde det tillsammans.

Efter det åkte alla till minnesstunden på Kuivakangas Folketshus, vi valde det istället för församlingshemmet för vi har hyrt Folketshus ibland när vi bakat rågbröd osv. Vi hade alltid så kul där, minns att dom hade ett pingisbord, vi kunde spela i timmar och skratta åt varann när andra bakade. Sen så har inte Korva egen Folketshus, vi tillhör Kuivakangas istället, det kändes att det är nära hem också. Till dukningen användes dock Korvas egen byaporslin, det är klart vi skulle ha den som en symbol för var vi bor.

Kvällen innan hade vi varit där och förberett allt, fixat alla bord på sin plats och dukat klart. Blommorna på bordsdekorationerna hade jag valt, det var meningen att jag gör dom själv, men jag höll på med smörgåstårtan så jag hann aldrig, moster Tuija och min gudmor Jaana hjälpte till och gjorde i ordning dom. Jag vet inte riktigt vad var och en gjorde, men jag vet att alla gjorde nåt och jag tackar varmt för det. Utan er hjälp hade vi nog aldrig blivit klara.

Stämningen lättade lite på minnesstunden, Stefan höll ett fint tal, han berättade om dig och din klass, hur du hade varit på konfirmationen sommaren innan och hur han upplevde dig som person, det var ett väldigt vackert tal. Den höll han på svenska och jag översatte till finska, det var inte lätt men vi klarade det fint ändå.

På ett bord hade vi framme din bild, två vita långa ljus och blåa rosor (dina favoriter) och så hade vi även framme en digital fotoram med massa bilder på dig, från sen du föddes till den sista som var tagen på Övertorneå cruising fyra dagar innan du somnade in, alla fick gå fram och se på bilderna i lugn o ro och tänka på dig. Vi fick även en minnesbok från skolan, där hade nästan alla elever och lärare från Svanstein skrivit nåt fint till dig, boken gick runt bland alla och var och en fick skriva en hälsning till dig. Boken börjar med en bild på dig som Maija tagit på skolavslutningen. Jag tycker om boken, har läst genom den flera gånger, det värmer att få läsa alla fina hälsningar.

Jag höll ett tal om dig, det var så svårt, jag skakade och grät, men försökte hålla mig tuff och klarade av att läsa genom den på båda språken. Jag minns när vi började planera din begravning, så sa jag åt mamma och pappa att jag måste hålla ett tal, för den måste vara på finska och svenska, så det måste vara jag som håller den. Jag funderade länge vad jag skulle säga om dig, inte för att det var svårt att komma på nåt, jag hade nog pratat fast i 10 timmar om hur underbar du är. Det svåra var att få med det viktiga, få det att låta bra och inte för långt, för den skulle ju vara 2 gånger. Men sen en dag i bilen, jag minns att vi var på väg till Öjebyn för jag och mamma skulle tatuera oss, då kom det, allt var rätt och sen när vi kom hem så skrev jag upp allt. Efter talet lyssnade vi en låt, samma som vi hade lyssnat på hemma, men nu var den på engelska, originalet Teenangel av Mark Dinning.

Efter talet och låten blev allt för mycket, jag skakade och kände att jag får panik, jag satt säkert en 40 minuter i hallen bakom köket och försökte samla mig.

Jag har räknat lite grovt att det var över 60 personer som kom och tog farväl av dig, det fanns många som jag inte alls kände, en del kunde inte komma och hade skickat blommor, men sammanlagt mindes närmare 100 personer dig. Det känns bra men inget ovanligt, jag vet att folk tyckte om dig, jag har hört att du var väldigt snäll, rolig och omtänksam, precis som jag känner dig, jag kan inget annat än att vara stolt över dig, varje människa som jag har pratat med, har bara berättat fina, varma saker om dig.

Jag vill tacka speciellt Stefan Aro för ditt trygga och varma sätt att vara och för dom vackra orden om Joni, du gjorde det hela mycket enklare för oss. Tackar även av hela mitt hjärta Maritta Sandqvist från begravningsbyrån, du är helt underbar, du ordnade allt så fint, med respekt och stor kärlek. Du såg till att gjordes så att det kändes ”Det här är precis som Joni vill ha det”. Sen även tackar jag Mellankiipijät Ry scouterna med ledning av Aija Koskinen, ni tog hand om serveringen och kokade tom. kaffet med en riktig kaffepanna på det gamla sättet, så som Joni älskade att dricka sitt kaffe. Otroligt duktiga och fina människor, ni såg till att vi behövde inte oroa oss för nåt på minnesstunden, tack för allt.

Det var en lång, jobbig dag, men samtidigt varm och fin. Jag känner att vi lyckades bra, jag tror att så hade du velat ha det.

Jag måste säga att jag hade velat slippa uppleva den dagen helt, har alltid tänkt att jag dör före dig, jag är äldre och sjuk, kan inte förstå att du som är mycket yngre och helt frisk skulle bort före mig, men det är så dom säger, dom bästa tas bort först.