Här emellan var också din födelsedag, du fyllde 16. Den dagen var jätte jobbig, allt kändes så hopplöst. Du och pappa är födda samma dag, 18 augusti. Han hade nog än ännu svårare dag än vi andra. Ni har trots allt firat eran födelsedag tillsammans i 15 år. Vi tänkte först att det får bara bli en dålig dag med alla andra dagar, men sen kom vi på att du hade velat fira födelsedagen. Det var ingen glad stämmning, vi grät bara för det mesta. Men vi köpte en glasstårta som du tycker om och släkten kom på besök. Mina gudföräldrar var också här då, tur. Dom har varit till så stor stöd under den här tiden att jag kan inte annat än tacka av hela mitt hjärta. Våra familjer har så fina minnen tillsammans, skönt att dom finns kvar.

Du kom tillbaka till Övertorneå den 26 augusti nångång på eftermiddagen.

Nästa dag den 27 augusti, exakt en månad efter att du somnade in, fick vi se dig för sista gången.Vi samlades utanför vårdcentralen, alla som nu kunde komma. Maritta kom med kistan från Finland.

Vi var mamma, pappa, jag, farmor, farbror, faster, Serena, Henrik, fasters man och Ritva. Sedan Maritta och Tiina från begravningsbyrån och Maire sjuksköterskan från vårdcentralen. Vi gav dina kläder och smycken till Maritta, dom fixade allt, medans vi väntade utanför. Sedan kom Maritta och bad oss komma in. Mamma gick först med farbror, jag stannade ute med pappa och dom andra, farmor gick också in. Jag och pappa funderade på om vi vågar se på dig. Jag var livrädd. Men sen kom farbror och sa åt oss vi måste komma, jag frågade även mamma vad hon tyckte, jag ville se dig, men var rädd fortvarande. Hon tyckte att det gick bra.

Vi gick in med pappa samtidigt. Jag glömde bort allt annat när jag såg dig, jag minns inte ens vilka var där inne hos dig, jag såg bara dig. Du låg och sov i kistan, så fridfullt, lika fin som alltid. Min vackra bror, min ängel. Jag pratade med dig, som ingen annan hade varit i rummet, jag koncentrerade mig bara på dig och var helt omedveten om vad dom andra gjorde eller sa.

Du hade dina favoritjeans, den nya fina skjortan och dina favoritskor, halsbandet med finska lejonet och den nya fina kepsen la vi på din axel. I din ficka la mamma ditt mopedkort, foton på oss alla och alla släktingar som var viktiga för dig och ett morrhår från Klumpen. Sedan fick du med dig även en kopia på din lönebesked, du fick aldrig göra nåt roligt med dina pengar från sommarjobbet, dom kom samma dag du somnade in. Vi gjorde det för att du av någon anledning skämtade om att du skulle köpa får för alla pengar. Så vi tänkte att dom vackraste fåren finns ju i himmelen, du kan ju köpa fåren där när du inte hann göra det här på jorden. Allt det här känns viktigt, vi tänkte att du hade velat ha med dig dom här sakerna så det fick bli så.

Jag smekte ditt mjuka hår, dina kinder, som var lite röda, som att du hade bastat nyss. Du såg så lugn ut när du sov att jag vet att du har det bra. Men än väntade jag på att du skulle vakna, jag ville bara ta dig hem. Det såg ut som att du bara sov helt vanligt och jag hade så svårt att acceptera att från den sömnen du sov gick det inte att väcka dig hur mycket jag än ville det.

Vi sjöng en psalm och alla fick ta en sista farväl. Serena och Henrik fick inte se dig. Det förstår man ju, Serena är bara 5 år, hon har svårt att förstå att du är borta, mycket svårare än vi vuxna har det. Det hade varit för mycket för henne. Det är nästan omöjligt att ge henne en förklaring som hon är nöjd med, det går knappt att förklara åt henne. Och Henrik är så liten att han hade inte förstått alls, varför du är där, han hade nog försökt väcka dig, precis som jag ville göra. Serena har pratat med mig flera ggr om dig, hon är så ledsen när du inte spelar fotboll med henne nå mer, och sen undrade hon om du hör henne och ser henne från himmelen. Jag berättade att Joni ser henne hela tiden, han hör allt Serena säger och vakar över henne. Då var hon ganska nöjd, men hon tyckte det var ändå orättvist. Och det är ju det, inget är mer orättvist än att du är borta. Henrik såg på ditt foto på julafton. Han pekade på den, såg på mig och mumlade något. Det var som att han frågade var hans gudfar är. Han vet att du är borta och saknar dig, man såg det tydligt på hans reaktion med fotot. Men åt han går det inte att förklara alls, inte än, han är för liten.

Nu tappade jag bort mig lite, men tycker att det jag berättade hör till saken. Jag stannade hos dig sist med mamma och pappa, vi tog ett sista farväl tillsammans. Sen minns jag inte om pappa kom ut med mig, men jag gick ut för jag ville inte se när dom stänger kistan, det kändes för tungt. Jag hade nyss sett att du sover fridfullt och ville bevara den synen. Men sen när det var dags att lyfta dig till bilen, ville jag bära. Det var som att jag såg till att allt går rätt till, jag var bara tvungen. Vi körde dig till kapellet vid kyrkan, samtidigt spelade dom klockor. Jag fick sitta i bilen med dig, Maritta körde. Vi hade bestämt att jag fick åka den dagen, mamma skulle åka sen när det var begravning, det är ju så det går rätt till. Framme vid kapellet hade vi en tyst stund, vi stod runt om kring dig vid bilen och lyssnade på klockorna. Det tog länge, men jag kände att dom hade fått spela ännu längre, jag ville inte lämna dig på kapellet, jag var inte färdig, men man var tvungen. Vi bar in dig och sa nåt, jag tror jag sa ”vi ses” eller nåt liknande. På kvällen var vi och tände ljus utanför och stod där ett tag, helt tysta. Magnus och Ritva hade också varit och tänt ett ljus till dig. Vi var dit varje kväll, tills det var dags för din begravning, man kunde inte låta bli, på något sätt var det en tröst att veta att du var där, bara dörren skiljde oss åt. Vi tände ett ljus varje kväll och var bara tysta, vi tänkte på dig.

På nåt sätt kändes det bra att du äntligen var hemma, du var nära och inte 100mil bort, men sen allt annat var bara jobbigt, jag kan inte förstå att det är ens möjligt att du är borta, jag vill inte heller, men med tiden blir jag nog tvungen. Jag ville inte ha dig hem så här, jag ville ha dig tillbaka, levande och glad som du alltid var. Men det är en sak man måste acceptera, livet är orättvist och man får inte alltid det man vill.

Jag hoppas folk förstår vad du betyder för mig, du är allt jag har. Jag minns en dag jag pratade med någon kvinna utanför ishallen, hon ville berätta hur ledsen hon var för våran skull. Jag minns hur jag sa åt henne att jag skulle ge allt jag har om jag fick Joni tillbaka. Hon sa att visst har du det jobbigt, men dina föräldrar lider mest, tänk på dom istället. Jag håller inte riktigt med, jag vet att mamma och pappa har en stor sorg, större kan det inte bli, det är säkert det värsta i världen att förlora sitt eget barn. Men alla har en olika sorg, min är annorlunda än våra föräldrars, mamma känner annorlunda än pappa, ingen sörger likadant. Jag tänker inte påstå att jag sörger mer än någon annan, sorg går inte att mäta. Jag tror den där kvinnan vet inte hur nära syskon kan vara, det är synd. Hon förstod verkligen inte hur mycket jag älskar dig och hur nära vi är. Men sen kan ju jag vara glad att jag fått uppleva hur syskonkärlek är som bäst. Jag hade aldrig kunnat få en bättre bror eller bli lika nära med någon annan. Du är nummer 1 förevigt.